Jag är alldeles förfärligt mörkrädd av mig. Alltså det är inte bara vanlig mörkräddhet utan det är snarare så att jag blir som förbytt på nätterna. Jag blir besatt av mörkret, jag blir personlighetsförändrad.
Det har kommit smygande på senaste tiden, min schizofren-i-mörkret sida. Jag har de senaste kvällarna först trott att det hela berott på min oerhört kusliga bok som jag tvingar mig igenom varje kväll (bara för att kunna börja på en lyckospridande chick-lit)- "Se dig inte om" av Karin Fossum. Den får mig att bli obeskrivligt illa till mods sådär lagom till sussa.
Men i natt slog det mig att det inte bara är det. Jag får helt enkelt en annan syn på livet på nätterna. Då blir ALLTING sorgligt och blue. Jag får en annan livsinställning. Livet är en enda eländig melankolisk smärta i mörkret. Jag börjar tro att jag blivit natt-depressiv eller nåt. Ibland kan jag vakna på nätterna och höra ett obeskrivligt ljud utifrån också. Det går inte att placera det där ljudet och det gör mig galen. Det är som en vemodig ton som bara genomsyrar natten. Oftast lyckas jag till slut somna bara för att vakna 3 timmar senare och vara kissnödig. Då brukar min klädhängare se ut precis som en människa och skrämma livet ur mig.
No comments:
Post a Comment