Jag har blivit en fotomissbrukare. (Också.)
Sedan jag fick min precious digitalkamera är fota det enda jag gör jämt. I samma veva skaffade sig min pojkvän en videokamera så nu har vi blivit ett riktigt äckligt dokumenterar-par. Det är läskigt ändå på vilket sätt ens liv och tillvaro liksom arkiveras nowadays. Är det inte bloggar som beskriver hela ens liv så blir man filmad/fotad av mobiler, kameror eller videokameror. Ganska komiskt är det att jag sitter och fotar på typ alla filmer som han filmar. Vad säger det om oss? Är vi rädda nuförtiden att glömma de glada stunderna? Har vi något slags sjukt behov av att dokumentera allt för att flasha inför omvärlden och påminna oss själva om våra crazy liv? Eller är alla människor idag bara väldigt intresserade av bildkonst/videokonst i och med den nya tekniken? Det ena utesluter nog inte det andra. En annan grej som slår mig är hur foto-moralen funkar. Är det okej att fota varsomhelst hursomhelst? Finns det fotopolitik? Jag skulle gärna vilja veta.
Jag älskar att fota och hela den nya konstvärlden som det innebär. Tyvärr har jag insett att med mitt exemplariska fotoprogram så kan man omvandla varenda litet trist porträttfoto till ett high fashion-foto. Vilket är vansinnigt kul i och för sig men jag undrar om det är svårare nu för tiden att sticka ut som riktigt skicklig fotograf. Det måste det ju vara.
No comments:
Post a Comment