12-slaget var lika storslaget som vanligt och jag kände återigen-som alla tidigare 12-slag sen jag var barn- den där blandade känslan av sorg och glädje.
Jag och mina två kära vänner konstaterade i fejk-champagneruset att det nya året skulle bli det bästa. Som vanligt. Jag sa något i stil med "asså det kan ju inte bli dåligt om man bara gör sig av med det i ens liv som får en att må dåligt". Kort och gott. Jag älskar Lisa när hon är full. Eller "pigg och nyfiken" som jag så fint istället valde att kalla det för min pojkvän. Fulla Lisa är barnsligt glad, överlycklig, optimistisk och klarsint. Jag hoppas det inte dröjer för länge innan jag får träffa henne igen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment